Det absolut finaste med barndomsvänner är att hur många veckor, månader eller år det går innan man ses igen, eller över huvud taget pratas vid, så spelar det ingen roll. När jag säger barndomsvänner så menar jag framförallt Lina och Simone eftersom det var dom som jag spenderade större delen av min tid med från det att jag gick på förskolan tills att jag var kanske 13-14. Man förändras mycket under den tiden, och även om vi numera har olika umgängeskretsar, går på olika skolor och till och med bor på olika ställen så har vi så sjukt mycket minnen tillsammans och det spelar ingen roll hur lång tid det går innan vi ses, för när vi ses är det som att det inte var längre än en vecka sen sist. Såna vänner är guld värda och jag önskar att vi sågs oftare än vi gör - bara för att det jag har så otroligt roligt med dom, för att jag trivs så bra i deras sällskap och för att dom känner mig rakt igenom utan att egentligen behöva veta allt.